Lite info om John Cale för den som behöver veta lite mer (hämtat från SvD feb-08):
"John Cale var inriktad på musik från tidiga år. Efter studier i London kom han 1963 över till New York på ett stipendium. Där fick han kontakt med avantgardemusikern La Monte Young, en av de första minimalisterna, och kom att för en tid ingå i hans grupp The Dream Syndicate. Cale tog med sig de konstmusikaliska referenserna när han bildade Velvet Underground tillsammans med Lou Reed. Gruppen sålde inget vidare, men blev snabbt omtalad för sin nära koppling till Andy Warhol och sin råa, repetitetiva rockmusik och kontroversiellt drogrefererande texter, ett slags svartvit New York-kontrast till den färggranna psykedelia som samtidigt exploderade i San Francisco."
Min ingång till John Cale (förutom Velvet Underground förstås) är skivan "Paris 1919".
Det som jag tjusas av med Cale är hans mångsidighet. Han kan larma som få, men också sjunga och spela högstämt och seriöst. Man får inte glömma att denne walesare är en klassiskt skolad musiker.
Paris 1919 är betagande bra, ett måste i en skivhylla. Vid första lyssningen känner man en stark närvarokänsla. Skivan är väldigt brittisk och handlar ju om tiden för freden i Paris efter 1:a världskriget. Paris var under sex månader 1919 världens nav, där man trodde starkt på en bestående fred. Nationernas Förbund bildas just 1919 vid fredsavtalet i Versailles.
Här finns många pärlor, från inledande "Child's Christmas In Wales" till spår som "Hanky Panky Nohow", "Andalucia", "Graham Greene" och inte minst titellåten "Paris 1919". Hela skivan är dock bättre än delarna var för sig. Den är stramt sammanhållen och bildar en mycket stark enhet. Har ni inte lyssnat på den eller om det var länge sedan sist, så finns den ju på Spotten
Paris 1919 håller jag som en av de bästa popskivor som gjorts. Det skulle inte förvåna mig om jag redan nämnt det ett antal tusen gånger på bloggen, så en eller annan gång till kan ju inte skada. Tjat är karaktärsdanande.
SvaraRadera