I Backspegeln 3 - Melanie - okänd för många?

Ingemar, Fredrik och jag listade för någon vecka sedan kvinnliga favoritartister och de vanliga namnen kom upp som Patti Smith, Laura Nyro, Sandy Denny etc. När jag nämnde Melanie eller Melanie Safka som var hennes hela namn, så såg båda ut som fågelholkar.
Melanie var och är en amerikansk folkpopsångerska och låtskrivare. Hon föddes 1947 och skivdebuterade 1967 och slog igenom 1969 på Woodstockfestivalen. Hon hade många hits och hade även två låtar på Tio i Topp-listan
Med hjälp av Edwin Hawkins Singers fick hon en jättehit med "Lay Down" 1970 och på hösten samma år slog hon stort i England med Stones-covern "Ruby Tuesday", som hon gör väldigt fint. Det var dock singelbaksidan "What Have They Done To My Song, Ma?" som fick mest uppmärksamhet. 1971 låg hon etta på USA-listan med "Brand New Key".
Jag var mycket förtjust i hennes säregna röst.

Ingen påminner om Melanie - så är det bara. Melanie sjunger fortfarande idag och uppträder på festivaler, både i Europa och USA, men mest på välgörenhetsföreställningar.
Vad tycker ni andra om Melanie? Kolla gärna in hennes bästa låtar på Spotify.

I Backspegeln 2: The Rascals

Jag har märkt på era röster från Billboardlistan att många är förvånade över hur bra The Rascals var. Jo, detta band var nog större på andra sidan Atlanten än här. Bandet började ju som Young Rascals, ett av mina favoritband på 60-talet. De har gjort en av världens absolut bästa poplåtar genom tiderna, nämligen Groovin'. Jag har redan nämnt det förut och vill gärna påminna er än en gång. Vilken sommarlåt. Bandet bildades 1964 i New York City. De var en av de stora grupperna inom s.k. "blåögd soul". De sjöng lika känslofullt som de stora färgade artisterna. Felix Cavaliere på keyboard får räknas som gruppens ledare. I New York träffade han Gene Cornish (gitarr) och Eddie Brigati (sång). Brigate och Cavaliere kom att samarbeta mycket med gruppens texter. Efter ett tag fick de även kontakt med trummisen Dino Danelli och så var första uppsättningen av The Rascals bildad. Gruppen kallade sig alltså i början för The Young Rascals och klädde sig då i barnkläder. Detta namn slopades dock ganska snabbt, och kortades till the Rascals.
Rascals fick sin allra första hit 1966 med en cover med r&b-gruppen Olympics Good Lovin, en låt med ett härligt driv. Året därpå kom så den fantastiska Groovin. Detta var den enda av Rascals låtar som slog i England faktiskt. I USA hade man dock flera stora hits till: A Girl Like You, How Can I Be Sure, A Beautiful Morning och People Got To Be Free, samtliga låtar av högsta kvalité. Missa inte heller den fantastiska I Aint Gonna Eat Out My Heart Anymore. Fullständigt strålande. I dessa tider med Spotify är det fritt fram att botanisera mer på egen hand.

I BACKSPEGELN 1: STIV BATORS

Stiv Bators - någon som minns honom?
Spotify är fantastiskt. När jag precis laddat ner Sonics bästalista för 1979 så ser jag bl.a. en låt med Stiv Bators, en "musikalisk brorsa" till Johnny Thunders, som alltid varit en av mina hjältar. Förresten så hade jag givetvis gått på New York Dolls-konserten om Johnny varit i livet.
När det gäller Stiv Bators, så diggade jag hans soloskivor väldigt mycket när det begav sig runt 1980. Han var ledaren i punkrockbandet Dead Boys, som inte var så tokiga. Men hans soloskivor är ju power pop av bästa sort. Jag hade ju helt glömt bort honom, dels beroende på att han är död sedan 20 år (dog i en bilolycka). Han var ju dömd att dö tidigt liksom Thunders på grund av sitt hårda leverne. Jag har bara ett gammalt TDK kassettband med Bators, som jag inte har spelat sedan 80-talets början. Men nu kan jag lyssna på hans fina samlingsalbum Disconnected, som är makalöst bra om ni gillar tuff power pop. Här finns bl.a. en alldeles utmärkt cover på en av världens bästa poplåtar "I had too much to dream last night".

Till sist något helt annat - En av de bästa musikbloggarna vid sidan av Malins är It's So Easy To Get Buried In The Past. Läs hans lite gripande senaste inlägg om att han precis hade tänkt att avsluta sin blogg för alltid när han får höra en låt med Mazzy Star och därmed ångrade sig. Det gläder mig att han fortsätter. Kan en låt eller ett band ha så stark inverkan, så måste man ju kolla in dem. Jag kände inte till dem, men detta 90-talsband med rötter i t.ex. psykedlia och band som Jefferson Airplane är ju hur bra som helst. Kolla här.

I Backspegeln: Richard Thompson - värd många lovord

Richard Thompson känner en del säkert till som en medlem i Fairport Convention. Han medverkade på bandets fem första studioalbum, bl.a. klassiker som "Liege and Leafe" och "Unhalfbricking". Vad många kanske inte är lika insatta i är hans långa solokarriär. Han har gjort över 30 LP/CD sedan 1972 och många av dem har fått väldigt bra kritik. Richard är en riktigt duktig gitarrist, ganska underskattad. Jag skulle vilja säga att han är underskattad rent allmänt. Hur många av er har en skiva med honom? Inte jag heller. Men genom Stefan Wermelin i P4 har jag fått ögonen på honom till slut. Och nu kan man ju hitta en hel del på Spotify.
Här får ni nu en hel skiva med Richard Thompson, som ni kan lyssna på under en vecka framöver. Den heter "Mock Tudor" och kom 1999. Uj, vad bra. Bra texter, en del riktigt tuffa låtar. Lyssna på låt nr 5 "Hard on me" så förstår ni vad jag menar och en del riktigt nakna låtar, t.ex. den avslutande "Hope you like the new me".
Jag tycker inte det är meningsfullt att sätta poäng 1-6 på dessa låtar, men kan ni bryta ut säg 3 låtar, som ni fäster er extra vid och kommentera varför, så vore det kul. Komplettera gärna med något utdrag ur texten (googla på låtnamn och lyrics så får ni fram det).
Här är skivan: