Konsertrecensioner är ett märkligt fenomen. Ofta tycker jag recensenten är alltför blasé, anser att konserten i Sverige är alltför lik den i Prag, och liknande. Och argumenterar som om det var den konstnärliga nivån omdömet gäller, när det ändå är den privata upplevelsen det faktiskt handlar om. 2007 fick Hiatt, då han uppträdde ensam, fem fyrar av Magnus Vasell , igår gav Daniel Claeson tre fyrar, med mycket beröm för bandet The Combo, och en kommentar att Hiatt inte har tillräckligt många bra låtar för att fylla två timmar. Ja, så står det...Hiatt spelade många av sina mest kända låtar från albumet "Slow Turning" och en hel del från sitt senaste "The Open Road". Jag tyckte det var en härlig konsert, Hiatt var på ett strålande humör och behöll kontakten med publiken kvällen igenom. Ett förväntansfullt jubel bröt ut till de första takterna av Cry Love, Feels like rain, Slow turning och flera av hans mest kända hits.
Tack för den fina recensionen, Else-Britt. John Hiatt är en musiker som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag lyssnade på honom redan från starten och en av mina absoluta favoritalbum är "Slug Line" från 1979, som var hans tredje album. Sedan har ju följt en hel drös bra album sedan dess: "Riding With The King", "Bring The Family" med Ry Cooder, "Perfectly Good Guitar" och "Walk On". Jag har nog sett fyra eller fem konserter med Hiatt genom åren och aldrig blivit besviken. Det som är så bra med Hiatt är att han behärskar så många stilar lika bra: det kan vara rock, country, blues, americana, ballader etc. Jag vill säga att Hiatt är lika underskattad som Springsteen är överskattad. Kul att han är så populär i Sverige.
SvaraRaderaJag kollade in Ry Cooder, och hittade den underbart suggestiva Paris, Texas, soundtrack till filmen med samma namn. Vilken film, vilken låt!
SvaraRaderaCooder såg jag i en underbar konsert på Scandinavium någon gång på 80-talet. Han har gjort så mycket bra och påverkat så många andra musiker. Paris, Texas är en film som jag har missat. Som tur är finns det DVD.
SvaraRadera