PJ Harvey gillar jag skarpt och platsar självklart på listan bland
världens bästa kvinnliga rocksångare. Hennes råa och kompromiss-
lösa stil, svarta humor och teatraliska utspel gjorde henne till
en stilbildare i början av 90-talet. Jag ska villigt erkänna att jag
inte äger någon LP eller CD med henne, så jag tar igen detta nu
tack vare Spotify. Lyssnar just nu på PJs andra skiva "Rid Of Me"
från 1993. Den kräver sina lyssningar kan jag säga.
En absolut favorit. Är dock ingen vän av Rid of me. Min favorit, som jag förförra året på en mailinglista för Hamillentusister, utvalde till årets bästa skiva, heter White chalk. Viktorians pianoångest. Låten The Mountain är en ruggigt effektiv känslotriggare. Man går villigt med på att slitas itu av berget. Har du hört white chalk, Ingemar?
SvaraRaderaFör den som sitter och grunnar på vad "viktorians" är för ett festligt litet ord, kan jag meddela er att jag inte har en aning. Viktoriansk pianoångest ska förstås vara. Det märkliga med skivan är att den känns just viktoriansk. Sträng och karg.
SvaraRaderaPJ Harvey skivor är väldigt ojämna. Olyssningsbara
SvaraRaderalåtar har hon gjort många. Det är som med Chippen Wilhelmsson i fotbollslandslaget. Genierna måste
få misslyckas och misslyckas igen för att få möjlighet att göra det där matchavgörande i andra halvlek. Pj Harvey är ett geni och om jag minns rätt heter den matchavgörande passningen "Missed"
på Rid of me.
Fan konstigt det blev, "matchavgörande passningen
Missed. Som Ranelid.
Som jag nämnde i presentationen av PJ Harvey, så gillar jag hennes framtoning väldigt mycket (även om hennes skivor är ojämna), men har inte kollat in alla hennes skivor, så jag har inte full koll på damen. Tack för tipset, Fredrik, med "White Chalk". Skall lyssna på den ikväll.
SvaraRaderaLyssnar nu på White Chalk-skivan och är inte så lite impad. Påminner om Hammill liksom Scott Walkers "The Drift", som All Music nämner. Riktigt bra det här och då har jag ändå mer än halva skivan kvar.
SvaraRaderaDen låter verkligen som Vit krita. Allt avskalat
SvaraRaderaliksom. Bra skiva, sorglig skiva.
Kul att du gillade den, håller med om båda referenserna. Och du, tillåt den att växa, den förtjänar det. Inser att man med fri tillgång till musik aldrig ger det man gillar tillräckligt med tid. Jag älskar spotify, men ibland längtar jag efter den där känslan från svunna tider, när kutymen runt en skiva såg ut ungefär så här: vänta, leta, punga ut, slita ut - och dyrka. Ibland kan helt enkelt mångfalden frustrera. Jaja, jag ska inte bli alltför nostalgisk. Ibland är faktiskt ett harem roligare än ett sen länge dött förhållande.
SvaraRaderaVisst kan jag hålla med om detta när man kom hem med LP-konvolutet och man satte sig ner i lugn och ro och lyssnade på sida 1, gick fram till grammofonen och satte på sida 2 för att få den där helheten. Man kan ju gå in för att verkligen lyssna på en skiva rakt igenom på Spotify också om man ger sig den tiden, men visst blir det ofta lite avhugget. Jag har bara lyssnat på fem spår på "White Chalk" och kände mig "mätt" just då. Skall lyssna på resten ikväll. Mycket imponerad av den.
SvaraRadera