"Thin Air" med Peter Hammill var den enda fysiska skiva jag köpte 2009.
Den håller hög klass och här kan ni se och lyssna på "Top of the World Club"
samtidigt som vi får se skivomslag från samtliga Hammill/VDGG-album (Det
blir ju en del...) och lite andra foton också, bl.a. från Ground Zero, eftersom texten
handlar om 9/11 -
"And when the fall comes it will hit you pretty hard
When the fortified castle proves a house of cards
And the sweet cup of plenty's shatterd into a million shards"
Visst är den fantastisk, Ingemar? Också för mig en av de få fysiska skivor jag köpte under 2009. Hammill/Van der Graaf berör mig som ingen annan musik. Visst, jag kan gå i taket av sprudlande konfettipop som Animal Collective, Beach Boys, XTC (för att tala senare nämnda exempel) men Hammill har något som slagit omkull mig i snart 25 år. Ska dock sägas att de sista 20 åren har jag levt i första hand av Hammills första 20 år, 68-88, inte helt frälst (med några få undantag) av de senaste decenniernas skivsläpp. Därför är Thin Air en påminnelse om vad är som tilltalar mig hos den tunne engelsmannen. Trots att jag inte längre behöver (och absolut inte vill) beskriva mig i termer av sturm und drang och unge Werther (som föredömen är Sokrates och Montaigne mer upplyftande än Nietsche och Stagnelius) så griper den tag i mig på sama sätt som tidigare Hammill-alster. Paletten är svart och uttrycket hotfullt, men som så ofta när tungsinne tonsätts lyfter det blicken från trivialiteter som väderbesvär, navelludd och "det-är-så-himla-synd-om-mig-litanior" . Det är då musik är befriande, kanske till och med förenande.
SvaraRaderaHar fortfarande inte sett Hammill live solo, måste snart åtgärdas. Man kanske skulle åka över till London när tillfälle ges. Något att grunna på under 2010...
Jo, jag håller med dig. Peter Hammill upplever lite av en ny vår på gamla dagar.
SvaraRaderaMed tanke på vad som skrevs för någon dag sen om vilken skiva som är mest deppig, Portisheads senaste eller Peter Hammills "Over"; Eftersom jag var på gott humör, så lyssnade jag igenom större delen av båda skivorna. Båda är mycket bra. "The rip" är en sjukt bra låt. När det gäller "Over", så är den ännu bättre än jag tänkte på när det begav sig. Denna gång kollade jag in texterna lite noggrannare. Mycket starkt och aldrig pretentiöst.
Jag har ju sett Hammill Live en gång. Det var på Der Fabrik i Hamburg januari 2001. Riktigt bra konsert, även om det inte var helt solo. Stuart Gordon var alldeles utmärkt på fiol.
Men visst skulle jag kunna tänka mig en Londontur med Hammillsolo, speciellt med tanke på den form han är i nu. Men han spelar ju redan om tre veckor, söndag 31 januari och det blir nog lite knepigt att få till. Det blir väl fler tillfällen.
Nix, 31 jan funkar inte för mig heller. Låt oss hoppas att gubben hamrar på sitt piano några eoner till.
SvaraRadera