Det fanns en hel del bra grejor på MTV engångitiden. Bäst var 120
minutes med Paul King. Varje söndag kväll i slutet av 80-talet och början av 90-talet visades videos med de nya bra band som Pixies, Sonic Youth, Dinosaur jr, Ride, Tindersticks (Paul Kings eget favoritband)och alla grungeband.
Hittade den här videon från MTV 120 minutes pioneers special. Måste ha vart det bästa musikprogram som nånsin gjorts.
Gitarrsolot sådär 4 minuter in i låten utnämner jag till världens
bästa. Mikael Karoli (gitarristen) vandrar nuförtiden uppe bland stjärnorna. Han dog 2001.
Mycket bra video. 120 minutes med Paul King var verkligen en frizon i det vanliga MTV-bruset. Kanonprogram. Lägg gärna in fler videos från denna pioneers speciel om du vill.
SvaraRaderaMTV:s 120 minutes pioneers special har
SvaraRaderajag inte sett, vad jag minns. Jag tror jag gillar att mytologisera
det till att vara överjordiskt bra.
Skall kolla lite mer på You tube dock.
Karoli kan sannerligen traktera gitarr.
SvaraRaderaApropå Can så kom jag hem, efter att ha tillbringat ett halvår i New York, en råkulen novemberdag -01. Som av en ren tillfällighet spelade The Fall (tänker tvinga på bloggarna lite Fall endera dan, sa han med ett diaboliskt skratt) på Sticky samma kväll. Biljetter var beställda och jag skulle möta en kompis för ett par öl på Jord innan spelningen. Mark E Smith var där med sitt band och drack öl i ett hörn. Jetlaggad och något berusad klev jag fram till den ökänt lynnige Mark E. Smith och bubblade över om att Peter Hammill och Jaki Liebezeit (trummisen i Can) skulle släppa en skiva ihop. Några av Mark e Smiths husgudar är just Can o Vdgg, men att de skulle släppa en skiva var en överförfriskad lögn. Jag log som en fåne och förväntade mig en klapp på kinden eller en snyting, visste inte vad som var troligast. Han visade sig dock på gott humör och höll en lång utläggning om nåt (troligtvis vdgg/can-relaterat) på sin obegripligt tjocka mancunian-dialekt. Jag fortsatte att le och förstod att jag fått en klapp på kinden. Hann att tacka för mig innan han ändrade sig och gav mig en snyting... Det var det hela, ni kan sortera det under avdelningen "Jag mötte Lassie".
P.S 1) Spelningen var naturligtvis lysande.
P.S 2) Mark E. Smith och Hammill hade kontakt under 80-talet och talade om ett gemensamt projekt - tyvärr rann det ut i sanden. (OBS: detta är inte en överförfriskad lögn)
Du fick alltså en snyting på riktigt och inte bara en verbal sådan?
SvaraRaderaEn god historia Fredrik. Du får hemskt gärna försöka reda ut begreppet
SvaraRaderaMark E. Smith. Kollade discografin
nyss och den är minst sagt respektingivande.
Själv lyssnade jag på dom en del på 80-talet, tyckte att dom var bra när dom var bra liksom.
Verkar inte finnas nåt mer på You tube
SvaraRaderafrån det legendariska programmet 120 minutes pioneers special. Inget på pirate bay heller.
Paul King jobbar tydligen kvar på MTV,
producent säger wikipedia.
Nja, det här var snabbt och hafsigt skrivet med syftningsfel och illa skrivna meningar från början till slut. "Hann tacka för mig innan han ändrade sig och gav mig en snyting" = inga snytingar, han var rakt igenom jovialisk, det var bara ett sätt att beskriva min oro för Marks lynninghet och mina fantasier om plötsliga handgripligheter.
SvaraRaderaOk, lite Fallhistorik (med en låtlista på 12 låtar, med tyngdpunkt på sista åren, tro mig de har inte legat av sig).
Måste säga att Fall är ett av mina favoritband alla kategorier; Mark E smith, sångaren och enda konstanta medlemmen, är ett egensinnigt geni. Han lyckas förena tusentals motsatta karaktäristika: han är lynning och diktatorisk, humoristisk och obstinat motvallskärring, strängt arbetarklass och thatcherist (när det passar honom - älskar att reta upp den punkrörelse han själv emanerar ur, men mest i en instinktiv avsky för flockmentalitet), försmak för ockultism, Lowry och Lovecraft, öl, speed, kraut, rockabilly och reggae. Han är löjligt beläst och ibland tröttsamt arrogant. Jag köpte nyligen en bok, "The Fallen", av guardian-journalisten Dave Simpson. I den intervjuas ett femtiotal fd medlemmar i Fall som blivit sparkade av mer eller mindre godtyckliga skäl sen begynnelsen på 70-talet. Trots alla bittra fejder är det intressant att konstatera med vilken vördnad fd medlemmar i bandet talar om sin domptör och tyrann. Det finns ett par grundpelare i Smiths filosofi: alla medlemmar är utbytbara, kreativitet föds i anspänning, nya medlemmar får inte vara "musiker" (de flesta hittas på puben och är knappast några Karolis eller Lieberzeits) eller "Fallfans" (den värsta kategori människor som finns, enligt Smith). Ja, som ni förstår är jag barnsligt fascinerad av Mark E. Smith - ibland mer av mannen än musiken.
Här kommer ett gäng låtar med koncentration på senare år. Det finns inget band som stagnerat mindre än Fall. Sell out och försnällning är främmande begrepp. John Peel sa en gång att det enda som skrämde honom med döden var att han inte skulle få möjlighet att höra Falls nästa skiva. (Ett scenario han tyvärr får leva med, han dog ju för några år sedan) Man kan förstå Peels rädsla när man lyssnar på Blindness från Falls sista (av 24!) Peel-session 2004. Inte fan vill man trilla av pinn innan Falls nästa skiva!
Kan nån av bröderna Ingemar lägga upp låtarna?
http://open.spotify.com/user/fredrikgood/playlist/43A5Mg2kkae5DqwXRAkybN
Har lyssnat på fem av låtarna. Riktigt, riktigt bra! Jag har alltid gillat det jag hört med The Fall även om jag inte har följt dem så noga. Det finns något ganska unikt i deras stil, även om man vid en okoncentrerad lyssning skulle uppleva dem som något som liknar mycket annat inom rocken, men The Fall har verkligen något eget, oefterhärmligt, även om det är svårt att precis peka på vad det är. Tack för listan.
SvaraRaderaKul att du gillade det. Lyssna på Alton towers och Iceland imorgon när du vaknar. Det, om något, är Bergmusik!
SvaraRadera